.

Jag kommer ihåg när jag var 16 år och kär. Då var jag verkligen kär, den kärlek man känner till någon nu känns inte alls så eldig, stark och dumdristig som den jag kände då. När jag var 16 år och kär så trodde jag att det skulle hålla för alltid, det skulle vara vi och inget skulle stoppa oss även om det var han och jag mot hela världen. Nu i efterhand är det något jag mest upplever som pinsamt, inte ens gulligt på något sätt. Även om jag var 16 år så insåg jag var rätt och fel var, som när min dåvarande kille var "otrogen" så visste jag att 1000 bättre killar fanns som skulle behandla mig bättre. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men antagligen finns det kära 16-åringar som som inser att man fortfarande bara är barnet och att vissa orättvisor i livet inte går att göra någonting åt och så finns de de 16-åringar som bestämmer sig att göra något åt saken men väljer att göra så fel sak.

Jag är både ledsen och skakad fast jag inte kände Therese och jag tänker på dem som hon fick lämna. Dem som är kvar här med ett stort hål i sina hjärtan av saknad och sorg. Det sorgligaste är nog all dumdristighet som ligger bakom anledningen att Therese inte blev äldre än 15 år. Under 15 år har man ju precis hunnit starta sitt liv...

Men lika så det unga kärleksparet, ja vad ska man säga om dem? En svartsjuk tjej som "övertalar" sin pojkvän att mörda den tjej han tidigare haft en fling med. En fling kan nog mer översättas till en oskyldig kyss. De tu som var så kära i varandra, han som skulle göra allt för henne till och med döda, ser nu inte åt varandra. Tidningar har skrivit om att det unga kärleksparet har levt som i en bubbla, sin egna lilla värld. Och nu har väl bubblan spräckts. Han har nog insett att han kommer aldrig vara tillsammans med sin tjej trots att han gjorde allt hon bad om. Jag har inte rätt att döma, men jag hoppas de alltid kommer ha Therese i sina tankar -  i sina dåliga samveten.

Tänk då att vara tonårsförälder och få reda på att ens barn har mördat en annans barn. Ens egna barn är en mördare. Håller man barnet fortfarande kärt? Kommer andra döma dig för att ditt barn är en mördare? Hur blir det ute på stan, går man med runt med en skamsen min? Äter händelsen upp en inifrån? A fy fan säger jag bara. Jag tycker synd om föräldrarna, de sitter i svår sits. Av naturen måste de älska sina barn men å andra sidan avsky det dem gjort. Hur hanterar man det?

Avslutningsvis nu på mina morgonfunderingar så tänker jag vara ärlig och säga precis som jag tycker (vilket jag tror en hel del delar dessa åsikter).

Therese skulle aldrig ha dött, hon borde levt nu och haft världens bästa sommar i sällskap av sin familj och alla sina vänner. T&T borde sitta inlåsta länge, väldigt länge och få hjälp. De har ju trots allt förstört sina liv och antagligen påverkat deras familjers liv negativt. Och sist, jag tycker synd om allas föräldrar och vänner. Detta hade inte behövt hända.